Onsdags och torsdags.

I tisdags kväll tog jag fram vita damcykeln för att ta tag i det där med att cykla till och från firman.

På onsdagsmorgonen packade jag ned Ruffiekläderna i cykelkorgen och gav mig av, ännu lyckligt ovetande om att denna dag skullle bli en av de absolut tuffaste dagarna i mitt yrkesliv.

När arbetsdagen var slut var min kropp svag och mitt psyke utmattat när jag obegripligt nog klädde om till Ruffie.

Jag var med på den timmen träning men mina insatser var nog bland de sämre man skådat.

Efteråt var jag svimfärdig och vit i ansiktet.

Kollegan JH körde mig och cykeln hem då hon hade vägarna åt mitt håll.

Vi reflekterade dagen och sedan släppte vi det och skrattade och pratade i hop med JR över en fika i vårt kök.

Hon är en fantastisk solstråle JH!

Sedan visade det sig att hon också precis skulle lägga ut 4 st stolar, Aron, på Blocket, sådana jag renoverar och är på jakt efter flera så vi skred till affär där över fikat! Jag köper hennes!

 

Sedan somade jag 3 gånger innan det var dax att gå ock lägga sig. Helt utmattad.

Under torsdagen förmiddagspass var jag fortfarande ganska utmattad från dagen innan och det visade sig också under torsdagskvällen som jag knappt minns så jag tror jag läkande sov bort den.

 

#1 - - Kraka:

Jag tror många utanför vår yrkessfär har svårt att förstå hur tungt det är att möta sjukdom, olycksfall och död. Speciellt då det handlar om barn eller unga människor mitt i livet. Då är det skönt att ha varann som stöd.