Frudins blogg

Tyckte ändå något var konstigt, min puls låg hela tiden på över 160 fast jag upplevde jag sprang utan stress. Kände att jag hade lite antydan till ont i halsen men inte så farligt ändå förrän efteråt då jag kände mig som sjuk och fick ta Ipren.  

Skit samma. Hur kunde det gå så bra?

Hur kunde jag uppleva att jag sprang så "Cape diem" och bara log?

Jag kunde till och med spurta lite på slutet utan att vara död.

 

När jag kommit 11 km...stod klockan på 1:04 för mig. Då varvade Isabella Andersson mig och hon gick i mål på 1:04 (hon och tävlingsklassen startade 5 min för oss andra dödliga).

Kvinnan är otrolig!  

Hon sprang dubbelt så fort som majoriteten av oss andra.

Vilken kvinna! 

Ändå är jag ganska stolt att jag bara kom drygt 500 placeringar efter henne i loppet av alla 3000 som startade!

 

När jag sprang upp mot mål funderade jag: Nu har jag sprungit 2,1 mil. Jag är trött men jag lever.

Skulle jag kunna tänka mig att dubbla sträckan?

Jag tänkte att det var en dum fråga där och då...typ som att fråga någon som just fött ett barn om den direkt kan tänka sig ett till fast storlek på unge nr 2 och smärtan vid förlossningen skulle öka i kvadrat...eller liknande.

Nej...just nu känns det oöverstigligt att klara 4,2 mil.

Hur som helst var det roligt att det gick så bra så lätt detta lopp. Man lär sig lite hur man ska lägga upp det. Man ser att många tar i för hårt i början och inte förstår att det inte bara är som att springa 1 mil 2 gånger. Smärtan och ansträngningen ökar dramatiskt ju längre man kommer. 

Jag träffade en ny kompis också, Helena från Åre!