Om tid och minnen bland annat.

I lördags efter att jag sprang Lidingöhalvan var jag egentligen galet trött. Somna-trött i både kroppen och huvudet som man bara blir efter att ha sprungit långdistanser.
Ändå ville jag göra något med min dag. JR var på biltävlingar med karlarna.
Jag och M gick på bio. 
Jag hade hört mig för att filmen om Ingrid var filmen att se just nu. 
Mycket popcorn, en liten kort tupplur och 1,5 timmar senare kunde vi konstatera att detta var en dokumentär rakt igenom. Samtal om ett liv. Privata familjefilmer samlade till ett porträtt. Ett porträtt om en egoistisk, duktig, vacker, bekräftelsesökande kvinna och försummade barn och livskamrater.
Filmen var bra men ändå ingen film att se på bio som glädjekälla en lördagskväll.
Jag tog ändå med mig funderingar därifrån om minnen, barndomsminnen, minnen av filmade lyckostunder.
Funderingar om hur otroligt kort ett liv är.
 
Ingrid var född 1915. Hon filmade mycket privat i sitt liv. Det som slår mig är den goda kvaliten på alla filmerna...att människorna på filmerna kunde vara idag.
Att tiden har gått så fort.
Att jag när jag var ung tyckte att hennes dotter var bland det vackraste som fanns. Nu var dottern Isabella Rozellini en vanlig äldre kvinna. 
 
Det slog mig i ansiktet att jag måste bevara mina minnen bättre.
Var är mina minnen? Vad ger jag mina barn för minnen?
Det ska ju också sägas att jag också under denna vecka läst boken "Tid" av Alex och Sigge och det har ju inte bättrat på mina existensiella funderingar om då, nu och sen.
Jag vill varmt rekomendera denna bok.
Förut (Kan det vara uppåt 10 år sedan?) hatade jag helhjärtat Alex Schulman. Jag hatade hans krönikor och stöddiga attityd. Jag pallade inte ens att se honom på bild.Han provocerade mig!
 
Något verkar ha hänt med honom under min tid utan honom. Jag gav boken en chans.
I boken kliver 2 stycken 40-åriga ödmjuka män ut men funderingar så allmänmänskliga och starka att det gör ont.
Det känns som om deras ord och tankar är mina ord och tankar, sådant där man aldrig pratar om men som det går upp för mig är det som alla tänker och ångestar och funderar över.
 
Vi är bara människor en så kort tid och sedan är vi glömda efter endast ett par generationer...till och med om vi är Ingrid Bergman.
Det som slår mig är att andra människor har så mycket minnen från sin uppväxt. Jag har känt att jag har inga. Bara en uppväxt av trygghet och problemfritt.
 
JR har massor av minnen. Han kan minnas folk och händelser som om det vore igår. Jag minns inget alls.
Nu har jag bestämt mig att för börja skriva ned små fragment av mina barndomsminnen och se vad jag kan få ihop om mig själv.Kanske minns jag?
Tur ändå att jag snart skrivit blogg i snart 10 år. Mina tankar, om än ytligt och lite foton från min vardag finns. Kanske till grund en dag för mina söner att minnas något om sin barndom.
 
 

Barndomsminnen om jul.

Jag ska förklara mig senare varför jag skriver det här.

Jag minns den bruna stora resväskan ovanför städskåpet i tvättstugan.
Den var i mitt minne så stor och ursprungligen min pappas i skin eller skinimitation och hade ett tillhörande skärp runt sig och innehöll till jul alla julklappar mamma hjälpt tomten med. 
 
Vissa år hade vi tomte och jag begrep aldrig vem det var. Det var lite läskigt att inte förstå vem som var tomten. Mamma gjorde alltid den vackraste granen av allas granar, som en Disney med mycket kulor utan larvigt glitter o flaggor. (Jag har nästan hela mitt liv efteråt föraktat glesa granar utan stora kulor med bara glitter och flaggor...självklart förstår jag att det är viktiga minnen för andra men mina minnen sitter i tätheten och kulornas rika antal.)
Mina föräldrar skapade fina julminnen för mig även om vi inte var någon stor släkt. Pappa lagade saftig salt underbar skinka med speciell senap han fortfarande gör med vispgrädde, ättika, socker och Colmanpulver. (Varje jul nu ringer jag pappa och frågar efter de optimala receptproportionerna.)
 
Av farmor fick vi alltid twistpåsar när vi var små och jag kan än idag inte gå förbi twistpåsar utan att tänka på farmor. Jag försöker köpa twistpåsar till jul nuför tiden också men ingen fattar ju grejen med just twisten nu för tiden, det är mitt minne.
 
Ett svagt minne finns från jag var riktigt liten. Att vi var på julen hos farmor och farfar. Åt på finservicen, såg på farfars fioler, såg på Kalle anka, att det fanns en vadderad duk under finduken hos farmor så att porslinet skulle dämpas när de ställdes på bordet. Jag tror det var dukat långbord i deras hall och att min kusin med familj var med.
Ju mer jag tänker på det ju mer minns jag hur farmors och farfars lägenhet såg ut. Jag minns tv-rummet, där balkongen var, farfars skinfotölj, utsikten från vardagsrummet ned på Djulögatan, cykelaffären där nedanför och folkets hus på andra sidan gatan snett till höger.
Farfars frisersalong...
Jag mins den underbara doften i kiosken där man kunde köpa karamellhalsband på andra sidan gatan. Man kunde gå in i kiosken.
Den doften fann jag i vuxen ålder i en annan kiosk i Södertälje och minnet från barndomen slog till hårt. Jag ville bara stå där i luckan och lukta på min barndom...i en kiosk i Södertälje södra.
 
Plötsligt letar sig faktiskt mina minnen fram. Att vara hemma hos farmor och farfar i mitt minne är väldigt länge sedan. Jag tror farfar dog när jag var 6 eller 8 år av en hjärtinfarkt vid lantstället.
Mina minnen därifrån skall jag återkomma till.
Jag minns att det var väldigt långt att åka till Katrineholm i våra Saabar. Jag minns att man låg och sov i baksätet och att det var lite stort att vara uppe så sent när vi åkte hem.
 
Herre Gud, det går inte att stoppa mig. Det glädjer mig verkligen att jag har minnen. De ligger bara så långt bak.
Jag funderar på vad mina pojkar får med sig för minnen? Önskar så otroligt mycket att de bär med sig minnen från något som betytt något, trygghet. Självklart har skiljsmässan gjort att deras minnen blivit trasiga, det som skulle varit stabilt för dem med år efter år återkommande traditioner. Önskar av hela mitt hjärta att de bär med sig trygghet i sina minnen. Jag vill ge dem den täta granen med kulor, hemmagjord knäck...
Mamma och pappa...om ni har något kort från mina minnen, snälla, fotografera av det med mobilen eller scanna in det så jag får kompletera mina minnen med en bild.
 

Bekämpa minsta motståndets lag.

Nu  måste jag gå till botten med mig själv. Rannsaka mig själv varför jag inte har klarat att gå ned i vikt alls som faktiskt är jätteviktigt för min självkänsla.
Varför har jag inte klarat att stå emot det som jag vet inte tankar mig med rätt bränsle? 
 
Nu måste jag styra upp mig själv så jag klarar:
1. Att gå ned till 57 kg i vikt och må bra.
2. Att klara att springa ett marathon och må bra
 
De här 2 sakerna vill jag verkigen personligen. Vill visa för mig själv att jag har styrka att genomföra det här.
Vill se på mig själv med respekt för mina starka försök även om det går långsamt, bägge målen.
På vägen vill jag må bra, orka, ha kontrollen, bli stark och ha självförtroende. 
 
Jag är ensam i denna resa. ...och lång är den. Att träna till ett marathon tar tid.
 
Kan inte skylla på någon annan. Ingen annan äter massiva mängder chips eller låter bli att springa åt mig så jag mår bra, det är bara mina val. Kan inte luta mig mot någon, kan inte tigga uppmärksamhet och beröm av någon annan för att uppnå mina mål. Här finns inga snabba kickar.
 
Endast mina egna värderingar och min egen respekt är av vikt. Jag gör inte det här för någon annan än för mig själv.
(Vem annars skulle bry sig så mycket om så ytliga mål åt en annan människa? För JR är det bara naturligt och självklart att jag klarar att springa en Mara, att det bara är mitt psyke som trycker ned mig. Han VET att jag kan säger han....Dessutom älskar han ju mig oavsett några  kilo hit eller dit.)
 
Grejen är den att jag VILL brinna för något projekt. Jag vill inte vara slav under alla mina laster, jag vill vara den styrande i mitt liv.
 
Jag vet inte varför det här har blivit viktigt för mig...och egentligen är det ju inte en livsviktig sak...men när nu utrymme finns att välja vissa saker vill jag välja det här...i motsats till att välja minsta motståndets lag och vara mållös.
 
Jag förstår naturligtvis att det här är patetiska saker för andra men eftersom det här är min blogg skriver jag här..vad jag vill...så länge det inte sårar någon annan, det vill jag så klart inte göra, det här handlar bara om mig.. 
 
Klart Jante sitter på min axel och säger att jag inte ska skriva sådant här...att jag ska knipa käft, att jag ändå aldrig kommer klara det, att jag inte ska tro att jag är något.
 

halvklassikern till handlingarna!

 
 
Då finns den där, ett sak jag har klarat, en merit i mitt liv, ett glatt minne: Halvklassikern.
 
Igår sprang vi slutligen Halv-Lidingölopet och slutförde den.
Ärligt talat upplevde jag Halv-Lidingö igår jobbigare än det var att springa hela Lidingöloppet förra året, jag tog i år liksom slut efter 1 mil.
Jäkla upp och ned i backarna hela tiden!
Tyckte inte vi sprang speciellt hårt heller men jag var ändå rejält trött och utpumpad efteråt, så där så man bara vill sova hela dagen. 
Det brukar jag bara känna efter riktigt långa lopp och det kan ju inte 1,5 mil räknas som.
Jag är väl helt enkelt ovan och otränad vid att springa långt nu.
 
Man kanske kan gissa hur jag svor över mig själv igår efter 1 mil ungefär, hur jag kunde vara så förbaskat dum att jag anmälde mig till Stockholm marathon dagen innan. Vad tänkte jag?
Sedan försökte jag tänka att det här var övning för psyket....jobba med psyket, jobba med psyket...JOBBA med pannbenet!!!!! 

Ungefär 1:35 tog det mig att lida Lidingö-Halvan. Riktigt trångt i starten så vi nästan gick de 2 första km.
 

Motion vecka 39!

Sprungit 3,5 mil även om det var uppdelat i kortisar. Man får vara nöjd med veckan i sin helhet.
Nu börjar tankarna framåt. Kul och spännande att börja kämpa mot nya mål.
 
Måndag 21/9: Löpning 5 km

Tisdag 22/9: Löpning 5 km + 40 min styrka axlar och ben på gymmet.
 

Onsdag 23/9: Intervaller på löpband, 5 km.

Torsdag 24/9: Intervaller på löpbandet 5 km.

Fredag 25/9: -
Lördag 26/9: Lidingöhalvan 15 km löpning. Så förbaskat trött hela dagen efteråt. Det var tufft.

Söndag 28/9: -

Löpning 2015:
68,8 mil
Cykling 2015:
33,6 mil / Spinningpass: 1
Simning 2015:
6,3 km
Rullskidor/Skidor2015:
0/3 mil.
Antal tillfällen längre hemmaträning pass 2015: 10 st.
Antal styrketräningspass på gym 2015: 18 st.(räknestart 23/5)
Nytt PB på milen: 56:12. 15/8-15.
 

Inte ett spår av loppsjuka.

Sitter på tåget in till stan. 
En klar frisk morgon i höstens början. 
Idag är slutet på mitt nuvarande projekt, idag springer vi Halv-Lidingöloppet (15 km) för att avsluta vår Halvklassiker.

Jag känner mig inte ens nervös så där som jag brukar göra. Jag vet att kag klarar att jogga runt det hela och att jag inte ens behöver göra det fort. Vi har ju inte gjort de andra loppen på så blodigt allvar så varför ta i för hårt på detta?

Idag stänger jag dörren för  klassikerloppen för åtminstone något eller några år framöver.

I morgon är första dagen i mitt kommande löparår 2016. 
Som det känns just nu ska jag träna huvudet och psyket att jag kan, har tilltro till min förmåga, inte ta lättaste vägen. 
Jag vill springa längre men inte så fort för min inre avslappning.
Jag vill också ha stretching o core som ingredienser i mitt liv.


Så enkelt nu...så svårt till våren.

Så rejält långt till våren och sommaren och då känns det så naturligt att anmäla sig till en massa långa löplopp. Klart det är enkelt när det är så långt kvar!
Just nu är 5 km en ansträngning att ta sig ut på och vad passar inte bättre då än att betala in till:
 
 
1. Womens Health halvmarathon i april 2016. (2,1 mil)
2. Göteborgsvarvet i maj 2016 (2,1 mil)
3. Sockholm marathon 4 juni 2016. (4,2 mil)
 
Alltså, betalat in till dessa 3 lopp har jag gjort idag!
Jag vet inte hur jag tänkte...men jag har väl en dröm att någon gång klara att springa ett marathon.
 
Vill väl inte stå utan startplatser IFALL jag skulle råka vara iform för det.
Det är inte så mycket kroppen som måste bli stark, den har jag tilltro till.
Det är psyket och pannbenet mitt som måste tränas.

2 dagar utan krav.

De 2 senaste dagarna visste jag liksom inte om att jag hade. De var helt ofyllda och kravlösa.
Jag har verkligen mått prima!
Jag har som säkert märkts tagit promenader med kameran på magen.
Tvingat lilltjejen att vara fotomodell.
Herregud vad snygg hon är och om jag får säga det själv, vad bra jag är på att fotografera henne :-)!
Här har vi helt oredigerade upplagoor av korten.
Lite skum känner jag mig allt när jag smyger runto fotograferar lite diskret vid folks trädgårdar.
...Men om det är så här vackert så får man väl?
Jag börjar få riktigt bra koll på att ställa in så det blir suddig bakgrund. Nåväl...här kunde det övre nyponet också ha kunnat få bli tydligt men man kan ju inte få allt. 
 Lilltjejen fotograferade mig.
Jag är dock inte lika snygg framför som bakom kameran.
Jag får hålla mig till att fotografera rosor i stället. By the way, dessa doftade underbart, som rosenvatten!
....Eller så kan man ju fotografera gamla ciggarettpaket...men det kanske är provocerande?
Nu är det nattjobbet som gäller igen 2 nätter.

Kamerapromenad.

Idag tog jag min feta tunga röda kamera och gick ut på en långsam promenad.
Jag tänkte att jag bara hade en uppgift med den idag.
Att begripa A-läget. Att göra bakgrunder suddiga genom att ändra F-värdet. (Som man hör här så är jag totalt beginner på området och det är så jäkla tråkigt att vara det!) 
Jag tog en jäkla massa foton idag på cigarettpaket, brandbilen, får och blommor.
Massor av bilder fick fokus på bakgrunden och suddig förgrund men jag tror ändå att jag började förstå lite grunderna i inställningen.
Saken är ju den att man vill fotografera allt på en gång och kunna allt på en gång.
Jag är lite svag för grävskopor så den fick komma med utan suddigt i bakgrunden.
Den här bilden gillade jag även om fokusområdet blev lite stort. 
Den här killen verkade förstå att jag fotograferade honom för han drog som oftast ihop sig till en boll och ville inte vara med på bild.
 
När jag upphetsat förstod att jag skulle kunna fota både insekter och blomma i ett här låg jag på knä på backen och kämpade. Sedan började det lukta hundskit.... och det var ju inte konstigt eftersom jag stod på knä i en riktigt stor skit!
På vägen hem med skit på hela mig eftersom jag lyckades sätta armbågen på knät i skiten också mötte jag många som tittade på mig. Jag gick rak i ryggen och låtsades inte om min stank och hela eländet.
Jag mötte 3 fritt springande får. Jag tror de hade gått lite vilse.
 
 
 

Bra reflexväst.

Idag råkade jag passera H&M.
Riktigt glad såg jag att de hade börjat sälja lite mer formsydda smidiga tunna reflexvästar. 
Jag köpte en och provsprang den i kväll. Den satt mycket bra! 
Rekommenderas!
På bilden ovan ligger den lite hopknölad men den var verkligen bra! (149 kr)