Om tid och minnen bland annat.
I lördags efter att jag sprang Lidingöhalvan var jag egentligen galet trött. Somna-trött i både kroppen och huvudet som man bara blir efter att ha sprungit långdistanser.
Ändå ville jag göra något med min dag. JR var på biltävlingar med karlarna.
Jag och M gick på bio.
Jag hade hört mig för att filmen om Ingrid var filmen att se just nu.
Mycket popcorn, en liten kort tupplur och 1,5 timmar senare kunde vi konstatera att detta var en dokumentär rakt igenom. Samtal om ett liv. Privata familjefilmer samlade till ett porträtt. Ett porträtt om en egoistisk, duktig, vacker, bekräftelsesökande kvinna och försummade barn och livskamrater.
Filmen var bra men ändå ingen film att se på bio som glädjekälla en lördagskväll.
Jag tog ändå med mig funderingar därifrån om minnen, barndomsminnen, minnen av filmade lyckostunder.
Funderingar om hur otroligt kort ett liv är.
Ingrid var född 1915. Hon filmade mycket privat i sitt liv. Det som slår mig är den goda kvaliten på alla filmerna...att människorna på filmerna kunde vara idag.
Att tiden har gått så fort.
Att jag när jag var ung tyckte att hennes dotter var bland det vackraste som fanns. Nu var dottern Isabella Rozellini en vanlig äldre kvinna.
Det slog mig i ansiktet att jag måste bevara mina minnen bättre.
Var är mina minnen? Vad ger jag mina barn för minnen?
Det ska ju också sägas att jag också under denna vecka läst boken "Tid" av Alex och Sigge och det har ju inte bättrat på mina existensiella funderingar om då, nu och sen.
Jag vill varmt rekomendera denna bok.
Förut (Kan det vara uppåt 10 år sedan?) hatade jag helhjärtat Alex Schulman. Jag hatade hans krönikor och stöddiga attityd. Jag pallade inte ens att se honom på bild.Han provocerade mig!
Något verkar ha hänt med honom under min tid utan honom. Jag gav boken en chans.
I boken kliver 2 stycken 40-åriga ödmjuka män ut men funderingar så allmänmänskliga och starka att det gör ont.
Det känns som om deras ord och tankar är mina ord och tankar, sådant där man aldrig pratar om men som det går upp för mig är det som alla tänker och ångestar och funderar över.
Vi är bara människor en så kort tid och sedan är vi glömda efter endast ett par generationer...till och med om vi är Ingrid Bergman.
Det som slår mig är att andra människor har så mycket minnen från sin uppväxt. Jag har känt att jag har inga. Bara en uppväxt av trygghet och problemfritt.
JR har massor av minnen. Han kan minnas folk och händelser som om det vore igår. Jag minns inget alls.
Nu har jag bestämt mig att för börja skriva ned små fragment av mina barndomsminnen och se vad jag kan få ihop om mig själv.Kanske minns jag?
Tur ändå att jag snart skrivit blogg i snart 10 år. Mina tankar, om än ytligt och lite foton från min vardag finns. Kanske till grund en dag för mina söner att minnas något om sin barndom.
Har nog inga minnen från Ingrid Bergman än från Höstsenaten , som nog var hennes sista "svenska"roll.
Isabella Roselini gjorde, under min ungdom, reklam för Lancomes mest berömda mascara-den är fortfarande min absoluta favoritmascara. Kram