Pizza med JRs pappa O.

I torsdags kväll åkte vi en sväng till Tyresö och mötte upp JRs pappa O på pizzeria Kaktus.
Först , på vägen dit såg vi en polisjakt och ett polisgripande på motorvägen. Det kändes som en riktig polisfilm....och jag har kort på det men väljer att inte publicera då man ser ansikten.
De har fina glutenfria pizzor där och de satt riktigt fint! Jag måste snart skärpa till mig med maten men efter noggrant övervägande ska jag nog svulla hela semestern ut. 
Sedan gick vi en sväng till kyrkogården och saknade Siv. Vi pratar om henne. 
Min tro är att hennes själ väntar i viloläge på att få återfödas in i någon av hennes ännu inte födda barnbarnsbarn.
Ju mer jag tänker på det tror jag på själavandring.
Enligt forskning väger själen 21 gram...och det kan nog stämma. Jag har sett min själ vid 2 tillfällen och efter det tror jag att kroppen är dess tillfälliga boning som man så klart skall vara rädd om men som själen sedan lämnar. Jag är mindre rädd för döden sedan jag börjat skilja på min själ och min kropp.
Jag känner ofta Sivs själs närvaro. För mig handlar inte det här om religion alls...bara om en ytterligare dimension som jag börjat känna.
Jag hoppas jag har rätt. 
Pappa o mamma,  vems själ kan leva som "jag" i min kropp nu? Kan det vara den intensiva gammelfarmor eller vem var det du pappa sade jag var så lik till sättet när jag var liten?
Några svar på det här finns ju inte...men jag har sett min själ vid 2 tillfällen.
 

Om tid och minnen bland annat.

I lördags efter att jag sprang Lidingöhalvan var jag egentligen galet trött. Somna-trött i både kroppen och huvudet som man bara blir efter att ha sprungit långdistanser.
Ändå ville jag göra något med min dag. JR var på biltävlingar med karlarna.
Jag och M gick på bio. 
Jag hade hört mig för att filmen om Ingrid var filmen att se just nu. 
Mycket popcorn, en liten kort tupplur och 1,5 timmar senare kunde vi konstatera att detta var en dokumentär rakt igenom. Samtal om ett liv. Privata familjefilmer samlade till ett porträtt. Ett porträtt om en egoistisk, duktig, vacker, bekräftelsesökande kvinna och försummade barn och livskamrater.
Filmen var bra men ändå ingen film att se på bio som glädjekälla en lördagskväll.
Jag tog ändå med mig funderingar därifrån om minnen, barndomsminnen, minnen av filmade lyckostunder.
Funderingar om hur otroligt kort ett liv är.
 
Ingrid var född 1915. Hon filmade mycket privat i sitt liv. Det som slår mig är den goda kvaliten på alla filmerna...att människorna på filmerna kunde vara idag.
Att tiden har gått så fort.
Att jag när jag var ung tyckte att hennes dotter var bland det vackraste som fanns. Nu var dottern Isabella Rozellini en vanlig äldre kvinna. 
 
Det slog mig i ansiktet att jag måste bevara mina minnen bättre.
Var är mina minnen? Vad ger jag mina barn för minnen?
Det ska ju också sägas att jag också under denna vecka läst boken "Tid" av Alex och Sigge och det har ju inte bättrat på mina existensiella funderingar om då, nu och sen.
Jag vill varmt rekomendera denna bok.
Förut (Kan det vara uppåt 10 år sedan?) hatade jag helhjärtat Alex Schulman. Jag hatade hans krönikor och stöddiga attityd. Jag pallade inte ens att se honom på bild.Han provocerade mig!
 
Något verkar ha hänt med honom under min tid utan honom. Jag gav boken en chans.
I boken kliver 2 stycken 40-åriga ödmjuka män ut men funderingar så allmänmänskliga och starka att det gör ont.
Det känns som om deras ord och tankar är mina ord och tankar, sådant där man aldrig pratar om men som det går upp för mig är det som alla tänker och ångestar och funderar över.
 
Vi är bara människor en så kort tid och sedan är vi glömda efter endast ett par generationer...till och med om vi är Ingrid Bergman.
Det som slår mig är att andra människor har så mycket minnen från sin uppväxt. Jag har känt att jag har inga. Bara en uppväxt av trygghet och problemfritt.
 
JR har massor av minnen. Han kan minnas folk och händelser som om det vore igår. Jag minns inget alls.
Nu har jag bestämt mig att för börja skriva ned små fragment av mina barndomsminnen och se vad jag kan få ihop om mig själv.Kanske minns jag?
Tur ändå att jag snart skrivit blogg i snart 10 år. Mina tankar, om än ytligt och lite foton från min vardag finns. Kanske till grund en dag för mina söner att minnas något om sin barndom.
 
 

Bekämpa minsta motståndets lag.

Nu  måste jag gå till botten med mig själv. Rannsaka mig själv varför jag inte har klarat att gå ned i vikt alls som faktiskt är jätteviktigt för min självkänsla.
Varför har jag inte klarat att stå emot det som jag vet inte tankar mig med rätt bränsle? 
 
Nu måste jag styra upp mig själv så jag klarar:
1. Att gå ned till 57 kg i vikt och må bra.
2. Att klara att springa ett marathon och må bra
 
De här 2 sakerna vill jag verkigen personligen. Vill visa för mig själv att jag har styrka att genomföra det här.
Vill se på mig själv med respekt för mina starka försök även om det går långsamt, bägge målen.
På vägen vill jag må bra, orka, ha kontrollen, bli stark och ha självförtroende. 
 
Jag är ensam i denna resa. ...och lång är den. Att träna till ett marathon tar tid.
 
Kan inte skylla på någon annan. Ingen annan äter massiva mängder chips eller låter bli att springa åt mig så jag mår bra, det är bara mina val. Kan inte luta mig mot någon, kan inte tigga uppmärksamhet och beröm av någon annan för att uppnå mina mål. Här finns inga snabba kickar.
 
Endast mina egna värderingar och min egen respekt är av vikt. Jag gör inte det här för någon annan än för mig själv.
(Vem annars skulle bry sig så mycket om så ytliga mål åt en annan människa? För JR är det bara naturligt och självklart att jag klarar att springa en Mara, att det bara är mitt psyke som trycker ned mig. Han VET att jag kan säger han....Dessutom älskar han ju mig oavsett några  kilo hit eller dit.)
 
Grejen är den att jag VILL brinna för något projekt. Jag vill inte vara slav under alla mina laster, jag vill vara den styrande i mitt liv.
 
Jag vet inte varför det här har blivit viktigt för mig...och egentligen är det ju inte en livsviktig sak...men när nu utrymme finns att välja vissa saker vill jag välja det här...i motsats till att välja minsta motståndets lag och vara mållös.
 
Jag förstår naturligtvis att det här är patetiska saker för andra men eftersom det här är min blogg skriver jag här..vad jag vill...så länge det inte sårar någon annan, det vill jag så klart inte göra, det här handlar bara om mig.. 
 
Klart Jante sitter på min axel och säger att jag inte ska skriva sådant här...att jag ska knipa käft, att jag ändå aldrig kommer klara det, att jag inte ska tro att jag är något.
 

Den bästa versionen av sig själv.

Utan att jag vet hur det har gått till har något dumt smugit sig på mig. Rädsla och stress att inte räcka till?
Kanske det började i våras eller tidigare? Jag vet inte .
 
Jag märker att jag inte är den bästa versionen av mig själv längre eller just nu.
Jag gnäller och känner mig inte som den bra människan jag vill vara.
 
Jag har alltid tidigare tänkt att jag är en glad och positiv människa men nu slår det mig allt oftare att jag är ett riktigt surkart som inte alls är någon glädjespridare längre....snarare låter jag riktigt bitter!
Jag är inte en så trevlig medmänniska som jag vill vara.
Klagan väller ur mig väldigt ofta och det förpestar mig och säkert andra också.
 
Min tidigare härligt naiva inställning till att tro att alla är goda och har goda avsikter är borta.
Sådan här vill jag inte vara och jag mår verkligen inte bra av det.
Jag vill inte förpesta andra människors liv och jag vill visa alla respekt, tro dem om gott och så också visa mig själv respekt.
Behandla mig själv rakryggad och med respekt och känna glädje över att vara jag.
Jag fattar inte varför denna förvandling skett i mig? Kanske har jag blivit lite tilltufsad och tilltryckt? Jag mår bra hemma med min man och mina barn och egentligen tror jag det handlar om rädsla att inte räcka till på jobbet. Jag är verkligen förändringsrädd. Det tar hårt på mig. 
 
Bara jag kan räta upp det här igen. Skönt ändå att jag uppmärksammat mitt problem. Hur ska jag komma tillrätta med mig själv då?
Ja det tål att funderas på men jag måste ha som grundinställning att:
-Jag alltid ska försöka vara den bästa versionen av mig själv.
-Jag ska inte prata negativt om någon eller något.
-Tänka och handla positivt.
- Lyssna mer till mig själv, stå upp för mig själv.
 
Hur fixar man sig själv då? Jag vet inte men det härjar en inre stress i mig. Jag funderar mycket på vad det är. Börjar jag bli gammal och inte kan hålla så många bollar i luften samtidigt längre?
Är livet för stressat? Och då menar jag inte vardagslivet det man måste göra. Jag tänker mer på att det aldrig är tyst runt om kring mig, en jäkla massa internet och information hela tiden. Jag känner mig faktiskt lite hjärntrött. Jag längtar till tystnad. Jag känner en längtan att flytta ut på landet. Hur som helst kommer vi inte flytta någonstans förrän barnen är utflugna så jag får leta roten till det onda mer i nutid. Flykt är inte heller bästa medicinen i livet.
 
Jag får börja med mig själv. Göra så gott jag kan. Försöka hjärnvila mycket. Träna bra. Äta bra och hälsosamt. Försöka vara en god medmänniska och den bästa versionen av mig själv och mot mig själv.
 
 

Vår-feeling var är du?

(Det här inlägget skrev jag härom dagen men glömde trycka på publicera-knappen)
 
Nja...jag har inte riktigt fått den där vårfeelingen ännu.
Tittar ut på verandan varje dag men det är kallt och ...gråkallt.
Villt inte börja pyssla sommar där än.
Tänker ändå att jag ska inte missa den ljuvliga våren. Ska se den och uppleva den.
Just nu är allt skirt grönt och allt det underbara av ljus och värme ligger framför oss.
Försöker titta och lukta på årstiderna när jag springer och tränar. Göra som Ernst....njuta av precis allt, bara se fördelar och det stora och underbara i allt.
Till och med JR har börjat göra som Ernst och jag skrattar när han med ett fånigt leende talar om att det känns lite skönt i huden när det duggregnar grått ute när han kommer hem från gymmet.
Det är nästan så jag tror han fått en hjärnblödning när han pratar så i stället för att se deppig ut att solen inte skiner.
Det är som om det gått upp för honom att man bara har att vinna på en positiv inställning. När han går och lyser som en sol så är inte ett gtåkallt väder så hemskt för mig heller. Hoppas det bara blir ringar på vattnet och att jag kan skina lite så folk runt mig blir glada :-)
 
En person på jobbet som jag vet...med all säkerhet.....vi har svårt att dra jämt sade här om morgonen en riktigt fin komplimang till mig.
Det lyfte mig och jag blev så glad hela dagen! Taggarna drogs in och jag ville göra positivt tillbaka men fick då inte chansen....men jag sade TACK!
Herre Gud, den personen som jag alltid gnisslar med!  
Så lite det behövs för att göra rätt i stället för fel.
Nå, vad sägs? Ska vi till att se saker positivt och ge varandra snälla ord i stället för tvärt om? Någon mer som är på att se det goda i så mycket som möjligt? Att se vänner i alla andra?
 
 
 
 
 

Hur har det gått?

 
1,5 månad utan gluten ( och saker gjorda av något mjöl) och utan uppenbart socker.
Inget färdiggjort.
Jag har också avstått frukt i stort (inte bär), ris och potatis.
Ingen läsk har passerat mina läppar.
 
Det tog 2 veckor att bli fri suget efter kolhydrater och socker sedan var det liksom inte svårt alls längre. 
Jag jar inte alls hålt igen och bantat utan bara valt annat.
 
Resultatet: Jag har aldrig mått så här bra!
 
Även om jag inte skulle gå ned något i vikt alls skulle jag vilja fortsätta äta så här! 
Kan inte beskriva men hela kroppen känns bättre inifrån och ut. Renad och frisk!
 
Jag upplever att mina ögon har blivit nästan friska igen, alltså de är nästan vita i vitan och är inte alls så svullna som innan.
Jag har nästan redan hunnit blivit van vid att ha ögon som går att öppna igen, jag kan sminka mig och jag kan ha linser!
Magen är nu i perfekt skick om man så säger...finns inga gaser alls och hela den svullna magen har gått ihop så jag känner mig riktigt bra igen.
 
 
Känns som om jag blivit 10 år yngre....eller om jag var 10 år för gammal som det var. 
 
Den första månaden gick jag ned 3 kg men sedan avstannade det för att nu krypa uppåt igen.
 Har dock kunnat byta till en mindre byxa på jobbarbyxorna.
 
Jag känner mig förvånad att det har vänt uppåt igen med vikten för jag mår så himla toppen och har inte ändrat något åt det sämre eller alls fuskat.
 
När 1:a månaden var klar tänkte jag att jag skulle lägga i en ny växel för att se något på vågen ordentligt, jag tänkte dra ned lite på fettet och på portionerna så jag skaffade appen Lifesum.
Kanske var det där det vände åt fel håll igen?
 
Nu sitter jag här och tänker att jag gör allt rätt,äter riktigt nyttigt och bra och undrar hur jag ska lösa det.
Jag har nog tränat för lite på senaste och jag kanske verkligen ska dra ned på portionerna?
Eller gå tillbaka till fetare igen? 
Till frukost äter jag smothie med yoghurt, ingefära, bär, chiafrön, proteinpulver och vatten. det är riktigt gott och håller mig mätt fram till lunch.
Kanske är de för stora och tänjer ut magen???
 
Kanske har jag på senaste smygit i mer och mer mjölk i kaffet som en snuttefilt? Det kan ha varit en fälla jag gått i och som jag genast ska skärpa upp!
 
Jag drack inget med alkohol mellan 27 dec då jag tog en glögg och tills för 2 veckor sedan då jag tog vin till maten en helg och sedan ytterligare en till helg vin till middagen men det kan inte sägas vara någon direkt mängd eller fälla utan mer en  medveten guldkant på livet.
Jag tycker det är så gott med ett glas gott rött till en biff någon gång då och då, så är det bara. Kontrollerat ett glas borde inte vara en hälsorisk för mig och bidragande till ohälsa.
 
Jag vill verkligen rekomendera andra att dra ned på mjöl och socker. 
 
Ps. Pappa, det du läste om att man kunde bli glutenintolerant om man inte äter gluten är bara bull shit!
Det den där undersökningen som det hänvisades till endast skrev och blev ffelsyftade var att det tog längre tid för läkare att diagnostisera en riktig glutenintolerans om man unvikit gluten. Man kan inte provocera fram en intolerans genom att inte äta det.
....Men sedan är det faktiskt så att magen svullnar och fisarna duggar tätt på de flästa som äter vetemjölsprodukter....utan att man är glutenallergiker. 

Vila, jobb, väntan och funderingar.

 
 
 
Har försökt att sova mig frisk och stark det senaste dygnet men det gick så där.
Själva sovandet gick bra men jag fick ta en Ipren i morse för att känna mig osjuk.
Så var det med själva vilan....
 
Angånde jobba...
Jo det blev ytterligare ett dubbelpass för mig på firman, 14.00 - 07.30 onsdag till torsdag.
Det känns aningen dumt när man inte är riktigt på G. 
 
Väntan... Jag räknar verkligen ned till vi ska åka på semester nu.
 
Funderingar.
Jag tänker och tänker på vilka tävlingar jag vill och borde kunna klara av att deltaga i nästa år.
Allra helst vill jag göra en halvklassiker... men det vill inte de andra i tjejgänget...
De vill cykla annat långt och springa längre.
Vad kommer jag att klara?
Hur långt kan jag pressa mig?
 
Det tar en jäkla tid med all träning... klarar jag att dubbla det jag redan gör? Orkar jag?
 
Camilla gör en halvklassiker...
Ska jag be att få haka på henne fast börja med cyklingen och ta skidorna sist om jag klara allt det andra? Känns svår-tränat på skidor här i stockholm i år.. och ännu värre om man är i Thailand... 
Kanske inte är det allra bästa att grunna på det här när man är dålig.
Jag ska fundera på det när jag är i Thailand.   

Jag måste tänka ut en plan....

Jag får liksom inte igång mig hur jag ska börja tänka på att träna annat än löpning.
Jag har svårt att äta nyttigt, det är en otrolig kamp att hoppa över drogerna fett och socker.
 
På fredag skall planen läggas med tjejerna hur 2014 års träning- och lopp-år skall se ut.
Det känns mycket bra att få en plan.
Jag hoppas kunna inspirera/lura dem till att vilja göra en Halvklassiker....
Camilla ska göra en....
Klarar jag det?
Jag vet inte om jag klarar skidorna...
Just nu går jag bara och funderar.
 
Jag känner i hela kroppen att jag behöver träna styrka nu.
Kroppen är så svag och bålstödet obefintligt.
Jag måste komma igång bara!
Kanske ska jag göra ett veckoschema?
Vill dock inte känna mig stressad heller av för mycket krav...men jag måste nu som sagt.
Får ont i kroppen av att vara otränad!
Får ont i psyket av att vara ohälsosam med maten och får dålig självkänsla när kroppen är sladdrig och fluffig.
Jag måste googla lite scheman på gymet, kanske kan jag börja på några pass när jag har lediga dagar? Kanske på Friskis?
Ska tjata igång JR att släppa bilen en stund och börja styrketräna med mig om det går. Han vill ju också men behöver också en spark i rumpan.
Löpning räcker inte för mig, jag är nöjd med det jag gör där men det räcker inte. Kroppen behöver mer.

Såg med sömniga ögon.

"Det vackraste ser man inte med sina ögon utan med sitt hjärta" (Den lilla prinsen)
 
Det vackraste i morse kan jag omöjligt ha sett med mina trötta ögon utan med min mobilkamera.
 
Jag hade jobbat natt och skulle kl 8.00 lämna in bilen på lackverkstaden för att få de där skadorna åtgärdade som någon gjort på min bil.
 
Jag lämnade helt flummig i skallen som man är efter nattjobb in bilen och fick skjuts ned till en pendeltågsstation.
 
Åkte tåget till min station och började sedan gå mot hemma.
 
Jag nästan vinglade framåt men på nägot sätt kunde jag ta in hur fantastiskt vacker frosten låg på de ännu lite röda och gröna löven. 
 
Hur till och med visset är vackert.
 
Någon sade till mig att det var en så förfärligt mörk och hemsk höst.
Jag stod som ett frågetecken?
Jag tycker denna höst varit otroligt vacker.
Antagligen mår jag väldigt bra om jag ser det så? Men visst har den väl varit enastående färgrik, behaglig och vacker?
 
Och nu till mina tankar om det som Syrran pratar om.
Att längta.
Vad skulle jag vilja?
Vad längtar jag efter om man fick drömma? Hon drömmer om raggsockor i en stuga och jag förstår känslan.
 
Jag skule då vilja att dagarna var längre.Så där som när man var liten.
När en dag och en vecka var oändlig.
När man inte redan på morgonen visste vad dagen skulle innehålla.
Jag skulle vilja ha utrymme i mitt liv att bara skrota runt mer hemma.
Maja...hon kan konsten att njuta hon!
Det kan stora sonen också.
Jag ska bli bättre även om jag mår väldigt bra!

På pricken jag!

 Bläddrade i en Hemmets journal och fann detta insändarbrev från en kvinna vid namn Margareta.
Precis som hon beskrivit sig själv fungerar jag också.
Gör vi alla kvinnor det?
Min erfarenhet säget att män inte funkar på samma sätt.
Inte nog med att man gör en lång aktiv väg till toa man planerar samtidigt i huvudet vad man ska göra på vägen till toa nästa gång samtidigt.