Stockholm Marathon 2016!
Känslan är stark!
Större stolthet över mig själv än jag trodde. Jag klarade det!
Att springa de obegripligt långa dryga 4,2 milen i värme o sol till råga på allt!
Jag trotsade min rädsla och gick till start!
Jag genomförde det och känslan när man faktiskt såg Stadion att jag hade klarat målet! Jag gjorde mig ingen brådska, tog fram mobilen och tog 2 kort.
Hjärnan var inte på topp kanske på max 5 % av ursprungligt denna stund .
Kroppen dock i förvånansvärt okay skick. Inte så jätteont.
Min tid blev 4:53:45 om jag inte minns fel vilket är några sekunders avvikelse från min planerade tid.
Ändå sket jag fullkomligt i tiden och gick helt på känslan. Jag joggade hela vägen utom under ett toalettbesök på Djurgården vid 2 mil, det tog 3 minuter med kötid.
Sedan gick jag de stegen utmed vätskeborden då jag drack sportdryck. Annars sprang jag allt.
Jag var långt ifrån sämst kunde jag se utan en helt vanlig medelmåttakämpare. Jag är sjukt stolt!!!
Jag får väl ta det lite från början.
Studentfirande hela fredagen så jag hann inte ha stress och ångest för loppet.
På lördagsmorgon ringde klockan 8:00 och jag gick bara upp, packade, kokade ägg och sade till JR: Jag ska kriga!
Sedan gick jag. På bilden ovan äter jag 2 ägg vid bajamajorna vid starten :-D Riktigt smakfullt val av ätställe!
Jag mötte en annan ensam tjej som var i samma startgrupp så vi slog följe mot start o stöttade varandra.
I förhållande till Göteborgsvarvet trängsel med 70 000 deltagare var detta med 16000 rena paradiset. Lite köer i starten efter som det bara fanns 2 startfält men annars gott om faciliteter och Inga köer till väskinlämning och så.
Jag köpte ett par nya skor på expon. Ett par Asics Kayano för 1300 i stället för 1900.
De skall springas in EFTER loppet .
Mina gamla, de jag sprang i är helt slut o JR limmade ihop dem med snabblim kvällen innan loppet för att de skulle hålla under loppet.
Hur som helst. Starten gick och jag tog det så lugnt o stabilt.
De 3 första milen gick så otroligt smärtfritt. Jag var hela tiden beredd på o psykisk eller fysisk motgång men egentligen hände inget.
Vid 3,5 mil började hjärnan spöka lite som hallucinationer om potatisgratäng mm.
Jag slutade dock aldrig att jogga o hade Inga problem med hjärta eller flås. Inga smärtor. Tog en förebyggande Alvedon efter 2 mil.
Vid 3,7 mil kände jag hur några snabba tårar skjöt upp ur ögonen och att jag var obalanserad i psyket och att det ändå började bli obekvämt.
Det kändes aldrig som om jag behövde kriga så hårt. Bara fullfölja och våga. Jag blev lite orolig över att törstkänslan försvann och jag tänkte att jag kanske började få solsting.
Man fick medaljen, denna vattenflaska och en Finisher-tröja vid mål. Det kändes stort .
JR hämtade mig på Stadion efteråt. Han ville vara på loppet och heja men jag hade inte självförtroende nog att tro att jag skulle klara det så jag ville bara att han skulle hämta mig efteråt.
Jag åt en halv pizza och stupade sedan i soffan med benen högt. Var lite stel sedan det första dygnet men ändå helt ok.
Och så här såg resultatet ut. Kanske inte så stort för mänskligheten men ett stort steg för mig! Jag kommer troligen minnas denna dag så länge jag lever.
Så här såg min runkeeper ut efter loppet. Galet många kilometrar!
Du är för jäklig! Duktig alltså! Att orka springa Sthlm Maraton! Jag fattar inte.......